Norrmannen Helge Ingstad har i sin bok "Nunamiut - bland Alaskas inlandseskimåer" redogjort hur detta folk levde. Boken är från 1954 och finns nog bara att få på antikvariat. Sök på www.bokborsen.se

Ingstad levde större delen av sitt liv bland amerikas ursprungsbefolkning, från indianer i Mexico till eskimåer i Alaska.
Han levde flera år med inlandseskimåerna, nunamiuterna, vars kost nästan uteslutande bestod av vildren och bergsfår. Djuren jagades med fördel på hösten, när de var feta. Fettet på rygg och kring inälvor skars ut och sparades till vintern, då djuren var magrare. Om fettet tog slut, stundade bistra tider. Ett litet citat visar hur det kunde vara när jaktlyckan svek:

"Nu börjar fetthungern på allvar. Den enda form av fett vi kommer åt är märgen i benen. Den äts rå och är en rätt så kostbar under denna tid, att det inte kan beskrivas med ord. Men eftersom en ren bara har fyra ben och så få djur blir skjutna, blir det inte mycket av denna lyx för var och en. Nej, en diet på segt renkött, nästan utan fett, blir i längden inte så lustig. Man går faktiskt med en hungerkänsla, som ger samma förnimmelse av tomhet under bröstet, som när man är alldeles utan mat. Vi kan äta nästan obegränsade mängder, utan att känna oss tillfredsställda. Konditionen blir därefter, kölden känns värre och jag måste ta mig i kragen för att utföra saker, som annars skulle gå lätt.
´Det är nästan som att äta mossa´, brukar Paneaq säga med ett leende när vi kastar oss över det sega köttet." ( s. 166 -167 )


De gamla eskimåerna berättade att de tidigare jagade de feta myskoxarna, men att dessa nu var utrotade.

Vad dessa eskimåer föredrog framgår av denna jaktepisod där Ingstad tillsammans med nunamiuten Paneaq fäller ett bergsfår:

"Det första Paneaq gör, sedan han flått baggen, är att skära ut en liten fettkörtel mellan klövarna (akunnerun) och en litet större längst upp på nacken (kauksik), en stor delikatess bland eskimåerna. Han ger mig hälften och vi äter dem råa. De har en smak som är alldeles ny för mig, men goda är de."
(s.74)


Så här  beskriver Ingstad  nunamiuternas matvanor:

“Det är i början av oktober. Kvinnorna gör nu utflykter på bergssluttningarna i små flockar och har god tid att plocka bär och prata. De finner litet lingon och odon men inte mycket. Det finns litet hjortron i Anaktuvukpasset men norrut på tundran lär det finnas mera.

Bären förvaras råa, ibland i en rengjord renmage blandade med smält fett. Denna rätt kallas asiun och räknas som något extra läckert.

De gräver också upp en del rötter. Mest eftertraktade ar maso1 (ormrot), qunguleq2 (fjällsyra) och airaq3. Det som samlas används före vinterns inbrott. Ett nytt inslag av grönsaker kommer först i maj; då äts rötterna, de färska skotten och den inre barken av vide. Under cirka sju månader lever alltså nunamiuterna på ensidig köttdiet och resten av året förekommer också mycket litet vegetabilier.

Vildrenen används enligt urgamla metoder. Varenda del av djuret äts utom ben och klövar. Det grova köttet, det som i civilisationen blir biffar och stekar är minst eftertraktat. Höst och vår används det i rätt hög grad till torrkött eller ges åt hundarna. För övrigt äts: hjärtat, levern, njurarna, magsäcken med sitt innehåll, tunntarmen med sitt innehåll (om den är fet), fettet kring inälvorna, margen, ryggfettet, det kött som ligger närmast ben osv. Både vuxna och barn ar mycket fortjusta i de stora vita senorna på renens underben, de påstår att de ar bra for matsmältningen. Huvudet anses som en verklig delikatess och där äts köttet, fettet bakom ögonen, hjärnan, nerverna, mulen, gommen etc. Slutligen är det vårens läckerheter, de mjuka nyutvuxna hornen och de stora gulvita bromslarverna på insidan av skinnet och i näshålan. Larverna äts levande. Köttet kokas ofta men äts också i stor utsträckning rått. Ofta kan man se ungarna sitta på en nyslaktad ren och skära lös köttbitar och få sig ett riktigt mål. Man serverar också allmänt stora renskankar där det innersta råa köttet är kvar. Torkat kött och fett äts alltid rått.

Det nunamiutiska köket bjuder också på åtskilliga delikatesser som kvinnorna då och då kommer fram med. Först och främst akutoq. Kvinnorna smälter fett och märg i en gryta som inte får bli for varm, finhackat kött blandas i och så används handen som slev for att röra om med. Rätten blir kraftig och mycket välsmakande. Akutoq har sedan gammalt använts som en lättvindig och näringsrik proviant på färder och omtalas ganska ofta i de gamla sagorna.

Så är det qaqisalik, renhjärna, rörd ihop med smält renfett. En omtyckt rätt är nerupkaq, renmage med innehåll som har legat i djuret over natten och som tillsätts med smält fett. Den har en sötaktig smak som påminner om äpplen. Till sist är det märgen. Benen krossas med en stenhammare med fastsurrat videskaft. Sedan kokas massan tills fettet flyter upp. Eskimåerna lägger stor vikt vid att rätten inte får koka for häftigt och reglerar det genom att kasta snö i grytan. Detta fett har en egen fin smak. Stundom blandas det med blod och blir då en särskild rätt som kallas oRjûtilik.

Nunamiuterna tycker om att tugga på kokt kåda och på en sorts vit lerjord som förekommer vid vissa vattendrag. Salt används praktiskt taget inte alls. En eskimåfamilj har fått dit litet med flyget men använder det bara någon enstaka gång till stekt kött. Den smula mjöl, socker etc. som flygs dit på hösten betyder föga och är slut innan vintern kommer. En del eskimåer tycker inte om socker.

Drycken är kaffe eller te men det räcker ju inte så lange. Eskimåerna faller då tillbaka på sin gamla dryck, spadet fran det kokta köttet. På denna praktiskt taget ensidiga köttdiet mår nunamiuterna utmärkt, skörbjugg eller andra bristsjukdomar förekommer inte. För övrigt är de genomgående friska och fulla av vitalitet så framt ingen sjukdom förs dit med flyget. De blir ganska gamla och det är påfallande hur ungdomliga och spänstiga både män och kvinnor håller sig ända upp i höga ålderdomen. Jägare i femtioårsåldern har bara en antydan till grått hår och ingen är skallig. Alia har skinande vita tänder utan ett enda hål. Mödrarna ammar barnen i ett par, tre år.

En intressant fråga är om kräfta förekommer hos nunamiuterna eller primitiva folk i allmänhet. Har vågar jag som lekman inte uttala mig men jag hörde talas om att folk hade ont i magen. Under mitt uppehåll bland apachindianerna i Arizona (1936) fick jag den upplysningen av en läkare i reservatet att kräfta inte hade observerats hos detta folk. Enligt den danska läkaren dr Aage Gilberg har kräfta aldrig observerats bland Thuleeskimåerna i nordvästra Grönland. Saken fortjänar en närmare undersökning på bred front då den möjligen kan ge vissa perspektiv till nytta for kräftforskningen.

De indianska renjägarna som jag på sin tid levde tillsammans med i det arktiska Canada hade motsvarande köttdiet och goda hälsotillstand. Vad mig själv beträffar var min kost densamma som indianernas och nu som eskimåernas, det vill säga att jag närmare fem år praktiskt taget levde bara på kött. Jag kände mig alltid kry om jag bara fick nog mycket fett. Matsmältningen var bra och tänderna i prima skick. Efter mitt uppehåll hos nunamiuterna hade jag inte en enda trasig tand och ingen tandsten.

På liknande sätt har väl istidens jägare i Norge och annorstädes levt för flera tusen år sedan. Sannolikt har vi här något av det äldsta i primitiva folks traditioner. På erfarenhetens väg har de kommit fram till ett levnadssätt som trots sin ensidighet fullt ut tillfredsställer kroppens krav. Principen är att överföra nästan allt som finns i renen till den mänskliga organismen.

Det är intressant att se att magsäcken och levern från djuren alltid förekommer i primitiva folks diet medan den moderna vetenskapen först under de senaste åren har konstaterat att de innehåller ämnen av stor betydelse för människan. Från dem erhålls således läkemedlet mot den annars dödliga sjukdomen perniciös anemi. Renmagens innehåll och de nyutvuxna hornen förtjänar en närmare undersökning efter moderna metoder. Frågan är om mossans cellulosa spaltas upp i renens magsäck så att den mänskliga organismen därigenom kan tillgodogöra sig den.
I fråga om hornen är det av intresse att vissa hjorthorn från nordöstra Manchuriet sedan urminnes tid har varit en handelsvara i Kina där de har använts som medicin mot impotens.

Eskimåerna äter vanligen två gånger om dagen, på morgonen och när jägaren frampå eftermiddagen eller kvällen kommer hem från jakten. När vi slår oss ner på videgolvet i tältet och fatet med ångande renkött satts fram går det väl inte alldeles likadant till som på en finare middag i civilisationen men det är en viss kultur på sitt sätt. Den vanliga uppfattningen att primitiva folk kastar sig över maten och glufsar i sig som vargar är felaktig. Visserligen används händerna och det är tillåtet att gräva omkring litet i köttfatet för att leta fram en godbit, men man äter behärskat och efter bestämda metoder. Ätandet har sin teknik och det är en viss konst att skära köttet från benen på det effektivaste sättet. Ibland hugger de tänderna i ena ändan av kött-stycket medan de håller i den andra och skär så av bit för bit tätt invid munnen. Andra gånger används kniven medan benet hålls i handen. Varenda smula kött, senor och fett skärs loss. Till sist klyver de benet med några slag av en sten eller yxhammare sa skickligt att märgen ligger där oskadad. När måltiden är slut finns det bara några avskrapade ben kvar.”
( s. 118 - 122 )

Att man fick en god fysisk uthållighet av dessa eskimåers kost och levnadssätt, framgår av beskrivningen av själva jakten:

"Vi binder hundarna vid en sten och börjar klättra uppför det andra berget, dit vi kan vänta att fåren skall gå, när de har kommit upp över klyftan. Nu börjar knoget, det skoningslösa knoget, som alltid följer med fårjakten. Uppför och uppför det branta berget i det oändliga, så att det värker i musklerna och bröstkorgen arbetar somen blåsbälg. Paneaq med sina femtio år är som en stenget, han tycks aldrig bli trött." (s. 73-74)

Kanske något att tänka på för vår svenska skidelit, som ofta dricker sportdryck under både förmiddagspasset och eftermiddagspasset, med sänkt fettförbränning och därmed sänkt uthållighet som följd!
 

Källa: Corpus - Livlinan